Våga lära sig
Det blev fredag men jag fotograferade inga produkter icke. Vart distraherad med andra sysslor, som förmodligen var lite roligare, hehe. Kvällen avslutades med en jättegod middag med underbaraste familjen och lite bubbel. Helt perfekt. Satt och läste en bok alldeles nyss som verkligen är uppslukande. Igen så har Linda lånat ut (eller givit bort jag kommer inte ihåg, hon skämmer bort mig med så mycket! <3 ) en bok som är omöjlig att slita sig ifrån. Den heter Sophies resa och handlar om en liten flicka i Australien som är med om en mycket hemsk olycka och hur hon mot alla odds överlever. Det är en sann historia som verkligen får tårarna att rinna. Både i sorg, ömkan och lycka och känslan av att vinna. Det är som att jag ser det lilla barnet framför mig som kämpar för allt hon har, och hur mycket har en liten 2 åring? Ja i boken läser jag ju om hur mycket jävlar anamma ett litet barn kan ha och jag blir så imponerad. Jag verkligen älskar barn och deras vilja och strävan till det bättre. Häromdagen när jag åkte förbi en simhall syntes det en vuxen och ett barn som skulle hoppa i simbassängen. Den vuxna ska dyka ifrån en pall och barnet som står på pallen bredvid försöker härma så gott som det går och hur det än ser ut så försöker barnet om och om igen att verkligen klara det. Oavsett hur det ser ut, oavsett hur många gånger som det behövs försöka om och om igen. Jag tänker automatiskt hur fantastiskt det är med en sån stark vilja. Att vilja något så mycket att det enda som spelar någon roll är att du faktiskt lär dig. Inte ens om du inte klarar det, för din vilja säger att du kommer göra det. Du kommer inte klara det, tills du faktiskt klarar det. Så länge du, oavsett vad, vet att du klarar det. Den viljande vetskapen kan få en människa att nå så långt. Trotts den vetskapen så är det som att somewhere along the way tappar vi den där viljan. Den där "oavsett vad viljan".
Jag har arbetat mycket i skola och älskar att se när barn t.ex. ställer sig framför klassen och ska prata om något eller frågar högt i klassen, utan en tanke på någons dömande. Det är så fantastiskt fint. Ett fantastiskt fint sätt att leva på, konstant lärande och en öppenhet som inte hindras av någons dömande för att det är ju just det som hindrar just att kunna lära sig. En orädsla av någon annans dömande av att du vill lära dig mer. Som att verkligen fråga om hjälp när man undrar, verkligen försöka tills man kan och innan dess våga ramla bladask. Allt detta utan en åtanke på hur någon annan ser en. Är det kanske receptet för att vinna, att våga förlora.
Ha, jag och mina tankar. Allt detta i ett ögonblick förbi en simhall påvägen hem från gymmet.
Ciao.